OCH jag ska skämma bort mig själv

Det gör ont. Det gör det. Hade visst inte fått så mycket distans som jag trodde, men nu är det i alla fall diskuterat om än kortfattat. Det har runnit ut i sanden. Borta. Över.
Inte kul att höra, men jag föredrar ärligheten framför allt velande som varit.

Just nu känns det kasst, men det är ju inte som om det är oväntat. Tror det är kombinationen av det här och posttentastress. Känner mig lite allmänt hängig och ojämn i humöret. Ensam. Övergiven än en gång. Men det går över.

Har ju morgondagen att se fram emot. Juridikkursen börjar, solen skiner förhoppningsvis även imorgon OCH jag ska skämma bort mig själv med att köpa en ny mascara eftersom den andra är slut. Bäst så, ser lite cancersjuk ut utan mascara.^^

"Hello Lilith!"

"Hello. My name is Lilith and I'm an addict."
"Hello Lilith!"
Ja, nu sitter jag på biblioteket. 53 minuter av internettid kvar. Finns så mycket att blogga om. Men med tanke på alla sms, telefonsamtal och mail jag fått med förfrågningar får jag nog inleda med att berätta om det jag länkade till i föregående inlägg.

I måndags natt ringde telefonen. Inget konstigt med det. Pratade om lite allt möjligt ända tills han började jäklas genom att låtsas boka en biljett till Göteborg. Jag var ju väl medveten om att han bara jäklades så jag blev smått irriterad. När vi la på "avslöjade" han att det var det han gjort också.

Men så under tisdagen började det droppa in sms i rasande fart. Av arten "ska du inte promenera förbi espresso house på vägen hem?", "kan du låta bli att titta in?", "törs du riskera att missa det, hur osannolikt det än är?" osv. När klockan närmade sig fem och slutet på dagens sista föreläsning började jag tappa tålamodet. Kunde för mitt liv inte förstå varför han skulle hålla på så när han vet hur upprörd jag blir. Blev övertygad om att dagen skulle sluta med att vi bröt all kontakt igen. Promenerade Vasagatan fram med Kickbox-Anna. När vi passerade Espresso House kunde jag inte hindra mig från att kika in. Inget välbekant ansikte. Självklart inte.

Gick vidare och gick in på Dansbutiken för att prova dansskor. Hittade efter mycket provande ett par, men var tvungen att gå och ta ut pengar. Ser att M har ringt och smsat upprepade gånger när jag varit därinne. Så ringer han igen. "Har inte du slutat?" Pratar lite, säger att jag är och köper dansskor och att batteriet dör vilken sekund som helst. Med lite panik i rösten frågar han vart han ska ta vägen, det är kallt och han hittar inte. Irriterad över att han vägrar släppa det säger jag att han kan gå två kvarter åt vänster, men eftersom han inte är i Göteborg behöver han ju inte bekymra sig (Ja, det var egentligen fyra, so shoot me ^^). Det fanns inte som alternativ att han faktiskt var i Göteborg.

När jag klev ut från butiken valde jag mellan hållplatserna Valand eller Vasaviktoriagatan. Valand vore det logiska valet. But for some reason I chose the latter.

And all of a sudden there he was. Standing in front of me. Med det välbekanta leendet på läpparna. Som blev ännu större när jag tappade hakan och började ställa en miljon osammanhängande frågor.

Kvällen tillbringades med både allvarligt och allmänt prat, thaimat, promenad och Corpse bride. "Börja från scratch, som vänner." Så han sov på luftmadrass.

Dagen därpå tog vi oss till KTB där jag lämnade honom för pluggande medan jag gick på föreläsning. Hämtade honom och åt lunch på Rosa Pantern. Vi pratade som aldrig förr. Det var inte spänt, inte obekvämt. Det bara flöt på. Vi pratade som bara vi kan prata (God I've missed that). Satte honom på tåget hem och promenerade till salsan. När jag väl kom hem igen tittade jag på luftmadrassen och de kvarlämnade Redbull-burkarna (sockerfria förstås) med misstro i blicken. Men kunde inte låta bli att le medan jag städade undan.

Unexpected

Oj.

Återkommer med min sida av händelsen en annan dag. Men nu är det dags att rusa till föreläsning. Har fortfarande inget nät så jag står på KTB och kollar min mail.^^

A strange thing

Svarade aldrig på hans sms. Inre kamp. Så kom ett långt email. Uppriven, men Show-Anna kom med goda råd och varma ord. Svarade inte. Idag kom det ett till sms. Svarade på mailet när jag kom hem från dagens föreläsningar. Fick ett långt svar tillbaka. Läste det. Men lät bli att svara. Så ringer telefonen. 53 minuter. Fler sms.
The human mind is a strange thing. Or at least mine is. And probably his.
Trevligt att prata i alla fall. Om än lite konstigt. Får se om det händer fler gånger.

Självbevarelsedrift

Stod på swebusshållplatsen och väntade på att Deja skulle kunna kliva på sin buss hem. Bakom oss stod 820. Vägrade titta på den. Precis då trillar ett sms in. Är det någon som försöker spela mig ett spratt? Timingen var ju ofelbar. Vandrade tillbaka för att ta vagnen hem. Förbi bussen till skåne. Förbi människorna som högljutt diskuterade filmfestivalen med sina skorrande r. Begravde mobilen djupt ner i fickan. Första tanken var "självdisciplin". Men det handlar inte om det. "Självbevarelsedrift" är ett bättre ord.

"And if you have to leave
I wish that you would just leave
cause your presence still lingers here
And it won't leave me alone"

Stora uttrycksfulla ögon

Funderade på det igår. Och i natt. Och idag. Många har sagt det. Hångla (eller gör något grövre) med någon annan så du kan glömma. Jag har hört andra få samma råd. Jag har aldrig förstått det. Satt igår på casinot. Mona gick iväg på toaletten och det kom fram en kille. Han var attraktiv. Väldigt attraktiv. Stora uttrycksfulla ögon. Välklädd. Vältränad. Och helt klart intresserad. Han pratade. Släppte mig inte med blicken. Log. På intet sätt slemmig. Bara trevlig. När jag väl insåg att han var intresserad fällde jag ner blicken. Stelnade till i kroppen. Svarade med färre ord. Ingen aktiv tanke. Rent reflexmässigt. Slappnade av först när Mona återvände. Han kom fram fler gånger under kvällen. Samma reaktion varje gång. Trots ansenliga mängder alkohol.
Menade inte i inledningen att det är fel. Om andra tycker det fungerar är det jättebra för dem. Men jag är inte funtad så antar jag. Även om jag inte hade för avsikt att hångla med killen hade jag ju ingen anledning att bli korthuggen mot honom. Borde ju ändå kunna föra en konversation med honom. Men inom mig finns en spärr. En spärr som gör att jag slutar besvara leenden när jag inser att en annan kille är intresserad. Och den spärren tycks hålla i sig längre för varje gång jag blir sårad. Det är två månader sedan vi sågs. Och jag kan inte besvara leenden.

Need.
To.
Let.
Go.

Nästan-kontakt

Släppa det förflutna. Ingen kontakt. Quick as a band-aid. Lättare sagt än gjort. Är försvarslös när ett sms trillar in. Från honom. Är i övrigt, vill jag påstå, en rätt driftig människa som står på sig. Men när messet innehåller orden "Har ingen annan att vända mig till om det här" slås allt försvar ned. Jag vet ju precis vad han menar. Sitter i samma ångestfyllda situation. Visst vore det underbart att ha någon att tala om det med. Så jag svarar. Hinner skicka en fyra-fem sms innan han bestämmer sig för att det räcker. Avslutar med orden "Då försvinner jag igen då" och svarar inte på mitt sista. Kvar sitter jag, handfallen, efter en nästan-kontakt. Tomheten fyller mig sakta inombords.

Quick as a band-aid

Hans länk är borta. Hans msn är borta. Mobilen är tömd på hans sms, som jag har läst om och om igen. Quick as a band-aid, he said. Vi pratade en sista gång igår. Kanske var det bäst så, vi skadade ju varandra. Ändå känns det absurt att någon som dominerat mitt liv sedan i somras nu är som bortsuddad. Det finns knappt några bilder. Han har inte glömt en enda sak här. Mina vänner hann inte lära känna honom. Det enda som finns kvar är den där känslan som slår mig varje gång jag går in i stora läsesalen på KTB, varje gång jag går förbi thai-stället eller Espresso house på Vasagatan, varje gång jag åker förbi Balder och Liseberg, varje gång jag kliver in på café Tintin. Som hårdast tar det nog när jag kliver in på Centralstationen, vandrar förbi Swebus-kontoret eller står borta vid hållplatsen och väntar på någon vän som kommer för att hälsa på och ser hur buss 820 svänger in. En förnimmelse av något som känns som svunna tider. Något som kunde blivit så mycket mer än vad det fick lov att bli. Men någonstans måste man väl försöka släppa det förflutna hur svårt det än är. Så det här är mitt försök.

Leendet som hörs

Den välbekanta rösten. Andetagen. Leendet som hörs genom luren. För en kort stund kändes Skåne nära igen. Saknaden river och sliter i mig.

Ett enda mms

Kan väcka känslostormar. What do you do, when your heart can't seem to let go?

"Enough's enough"

Vaknade av att telefonen ringde. Letade febrilt efter telefonen i nattmörkret. Hans röst i andra änden. Ett långt och jobbigt samtal, som ändå innehöll en del leenden. "Enough's enough", sa han. Jag håller med. Enough is enough.

"Är i gbg nu..."

Idag var han i Göteborg. Berättade igår att han skulle komma hit. Min puls ökade. Satt på föreläsning när ett sms trillade in. "Är i gbg nu..." Tappade fokus helt och hållet. Tänk om han faktiskt tänker försöka? Han kanske tänker kämpa för mig, för oss? Om man verkligen vill ha någon och man istället för att vara 30 mil bort är ett par kilometer bort tar man tillfället i akt, eller? I know I would. Hoppet rev och slet i mig. Natten igenom. Men dagen gick och han återvände till skåne och nu är jag här hemma själv.

Hans röst

Telefonen ringde. Stod i kassan och betalade. När jag kom ut ur butiken halade jag upp mobilen. Missat samtal. Från honom. Ska inte ringa. Borde inte ringa. Övertalar tyst mig själv. Trots det ser jag hur mitt finger trycker grön lur. Signaler går fram. Plötsligt sköljer hans röst över mig. Lamslår mig. Tvärnitar mitt i allén på Vasagatan.

...of the end.

...one last time. Föga anade jag den morgonen att det var den sista jag skulle få med honom. Han begav sig iväg till universitetet. Jag satt vid datorn med avsikt att leta reda på en optiker och kolla min mail. Av någon anledning gjorde jag något okaraktäristiskt. Jag snokade. Synden straffar sig själv, eller vad är det man säger? Öppnade mappen där loggfilerna till hans msn-historik fanns. Öppnade en av filerna på måfå. Där fanns rätt många att välja mellan. Jackpot.

Det visade sig att jag inte var ensam om att vara "min vackra Sarah". Enda skillnaden var att där saknades ett h. Marken rämnade under mina fötter, tårarna grumlade min syn och jag började hyperventilera. Ont. Det gjorde så vansinnigt ont. I panik slängde jag ner mina saker i väskan och lämnade lägenheten. Datorn på med loggfilen öppen.

Lämnade nycklarna hos John och vandrade runt i Lund. Gick självklart vilse på väg till stationen, slår aldrig fel. Han ringde frenetiskt. Jag svarade inte. Kunde inte. Fick ett sms där han skrev att han åker till swebus-hållplatsen och väntar på mig. När jag väl hittat rätt svänger bussen ut från hållplatsen. Han har gett upp och jag ser hans ryggtavla avlägsna sig. Övervägde att låta honom gå, men kunde inte förmå mig. Var tvungen att höra vad han ringt så frenetiskt för att säga. Hoppades. Hoppades så innerligt att han kunde förklara. Göra allt bra igen.

De kommande timmarna väntade vi på bussen. Han pratade om hur jag förstört genom att anta för mycket. Förstört något som kunde blivit så bra. Jag kunde inte ens protestera. Var alldeles för upptagen med att inte bryta ihop offentligt. Han försökte förklara. Jag kunde inte förstå. Kunde inte förstå hur det jag läst rimligtvis kunde vara platoniskt. Han pratade om hur det var sista gången vi sågs. Till slut kunde jag inte ta mer. Jag bad honom gå. Tanken på en timme av påminnelser av vad jag just förlorat var mer än jag kunde hantera. Han sträckte sig fram och kysste mig en sista gång. Och cyklade ut ur mitt liv.

Tillbringade den kommande timmen hopkrupen på marken vid busshållplatsen. Gömd i min luva med musik på högsta volym i öronen grät jag så tystlåtet jag kunde. Bussresan hem fortsatte likadant. Gömd i luvan kunde jag låta tårarna rinna. Kunde inte hindrat dem ens om jag försökt.

Resten av kvällen och natten blev en dimma av smärta, tårar och känslan av hopplöshet. Jag har förlorat den som fångat mitt hjärta. Once again it is time to befriend loneliness.

Singing the blues

I've hit rock bottom. Tell you about it tomorrow.

Den ultimata deppmusiken

Now playing: My immortal - Evanescence

Älta det förflutna

Tears once again stream down her cheeks. Once again she failed. Once again she was rejected. She had fought the feelings from the start, knowing how it all would end. But she wasn’t strong enough. Couldn’t resist. Started trusting. Started feeling safe. Although she knew this was dangerous territory she went on. Who can resist love when the feeling is mutual? The battles she fought with herself in her mind. Was she to surrender completely? Was she willing to risk offering her heart to someone again?
Over time she couldn’t help herself. She surrendered. And catastrophy seemed far away. He was so certain and had an answer to all of her objections. What was she so afraid of? He felt nothing but devotion for her. He reassured her time and time again.
As she reached the sanctuary in the relationship where she felt loved, felt safe, like nothing could rupture their happiness, she finally understood how love was supposed to feel. Like the unity that two people form could never be threatened or compromised.
What she did not know was that, as she reached that conclusion, his certainty was fading away and doubt was planting a seed in his heart. The seed grew and soon an entire plant of doubt was blossoming inside him. Soon her affection made him uneasy.
And so came the end as she had foreseen it. He left her – punishing her. Love being the crime. He sentenced her to loneliness. Alone in the dark she realized that the road to feeling safe in a relationship just got longer.
The darkness still holds her, unwilling to prevail. A fragment of her heart is urging her to find that kind of love again, but her entire body and mind objects – knowing that the fall will hurt even more next time. More afraid of love than ever she decides to try to tame the loneliness and befriend it. Maybe she’ll succeed. Only time will tell.