...of the end.

...one last time. Föga anade jag den morgonen att det var den sista jag skulle få med honom. Han begav sig iväg till universitetet. Jag satt vid datorn med avsikt att leta reda på en optiker och kolla min mail. Av någon anledning gjorde jag något okaraktäristiskt. Jag snokade. Synden straffar sig själv, eller vad är det man säger? Öppnade mappen där loggfilerna till hans msn-historik fanns. Öppnade en av filerna på måfå. Där fanns rätt många att välja mellan. Jackpot.

Det visade sig att jag inte var ensam om att vara "min vackra Sarah". Enda skillnaden var att där saknades ett h. Marken rämnade under mina fötter, tårarna grumlade min syn och jag började hyperventilera. Ont. Det gjorde så vansinnigt ont. I panik slängde jag ner mina saker i väskan och lämnade lägenheten. Datorn på med loggfilen öppen.

Lämnade nycklarna hos John och vandrade runt i Lund. Gick självklart vilse på väg till stationen, slår aldrig fel. Han ringde frenetiskt. Jag svarade inte. Kunde inte. Fick ett sms där han skrev att han åker till swebus-hållplatsen och väntar på mig. När jag väl hittat rätt svänger bussen ut från hållplatsen. Han har gett upp och jag ser hans ryggtavla avlägsna sig. Övervägde att låta honom gå, men kunde inte förmå mig. Var tvungen att höra vad han ringt så frenetiskt för att säga. Hoppades. Hoppades så innerligt att han kunde förklara. Göra allt bra igen.

De kommande timmarna väntade vi på bussen. Han pratade om hur jag förstört genom att anta för mycket. Förstört något som kunde blivit så bra. Jag kunde inte ens protestera. Var alldeles för upptagen med att inte bryta ihop offentligt. Han försökte förklara. Jag kunde inte förstå. Kunde inte förstå hur det jag läst rimligtvis kunde vara platoniskt. Han pratade om hur det var sista gången vi sågs. Till slut kunde jag inte ta mer. Jag bad honom gå. Tanken på en timme av påminnelser av vad jag just förlorat var mer än jag kunde hantera. Han sträckte sig fram och kysste mig en sista gång. Och cyklade ut ur mitt liv.

Tillbringade den kommande timmen hopkrupen på marken vid busshållplatsen. Gömd i min luva med musik på högsta volym i öronen grät jag så tystlåtet jag kunde. Bussresan hem fortsatte likadant. Gömd i luvan kunde jag låta tårarna rinna. Kunde inte hindrat dem ens om jag försökt.

Resten av kvällen och natten blev en dimma av smärta, tårar och känslan av hopplöshet. Jag har förlorat den som fångat mitt hjärta. Once again it is time to befriend loneliness.