Quick as a band-aid

Hans länk är borta. Hans msn är borta. Mobilen är tömd på hans sms, som jag har läst om och om igen. Quick as a band-aid, he said. Vi pratade en sista gång igår. Kanske var det bäst så, vi skadade ju varandra. Ändå känns det absurt att någon som dominerat mitt liv sedan i somras nu är som bortsuddad. Det finns knappt några bilder. Han har inte glömt en enda sak här. Mina vänner hann inte lära känna honom. Det enda som finns kvar är den där känslan som slår mig varje gång jag går in i stora läsesalen på KTB, varje gång jag går förbi thai-stället eller Espresso house på Vasagatan, varje gång jag åker förbi Balder och Liseberg, varje gång jag kliver in på café Tintin. Som hårdast tar det nog när jag kliver in på Centralstationen, vandrar förbi Swebus-kontoret eller står borta vid hållplatsen och väntar på någon vän som kommer för att hälsa på och ser hur buss 820 svänger in. En förnimmelse av något som känns som svunna tider. Något som kunde blivit så mycket mer än vad det fick lov att bli. Men någonstans måste man väl försöka släppa det förflutna hur svårt det än är. Så det här är mitt försök.