Buss 820 mot skåne

Skulle ju kört bil till skåne idag. Gick inte riktigt som planerat. Stannade till i Kållered för att leta linsvätska. När jag ger mig ut på motorvägen igen märker jag att bilen inte accelererar som den ska. Lyckas inte få upp den i 110 km/h. Efter några kilometer börjar den låta konstigt. Hm, kanske ska stanna och kolla. Slänger en blick i backspegeln när jag ska byta fil. Och ser...ingenting. En vägg av rök gör det omöjligt för mig att se bakåt.

Svänger av på närmsta avfart och stannar vid väggrenen. En kvävande stank av bränt gummi fyller bilen. Ringer Martin, gräver under huven, får hjälp, blir övergiven av hjälpen och telefonen går varm.

Till slut kom bilmekanikern med hela familjen i bilen. Diagnos: bränd koppling. Och nej, det var inte mitt fel, mekanikern sa att föraren inte kunde orsakat det.^^ Fler telefonsamtal och utskällningar till följd av språkförbistring. Bred skånska möter grovt bruten svenska. Som upplagt för missförstånd. "Om ni inte är snälla jag inte är snäll och hjälper!" Inpackad i bilen med mekanikern, hans fru och deras två rastlösa barn fick jag höra hur otrevliga vi var hela vägen hem.

Snopet. Inget skåne. Inga starka armar. Inget samtal som jag övertygat mig själv att det var dags för. Väskan står där. Packad. Plockar upp den och väger tyngden i handen. Innan jag vet ordet av inser jag att jag, högst ograciöst, rusar fram genom centralstationen i mina fina, men ostadiga stövlar. Och plötsligt sitter jag där. På buss 820 mot skåne.