Åter om 3 veckor!

Sista timmarna nu, resfebern börjar närma sig lite. Pirrar till lite då och då medan jag viker linnen, shorts, rotar fram alla laddare som behövs, nyinköpta myggstiftet och minneskorts-läsaren. Åker ikväll. Vet inte riktigt när. Anna har biljetterna. 18-nånting gick tåget i alla fall. Tillbringa natten på Kastrup och sedan bär det av mot Moskva där vi ska tillbringa ett gäng timmar också.

Vill ni läsa om mina hyss får ni göra det på backpacking.se, sök som vanligt på Lilith. Vill ni få ett mail varje gång jag uppdaterar resdagboken lämna en kommentar med mailadress här. Hoppas på lite kommentarer när jag är där.;) Nu ska jag gå till apoteket en sväng, lämna in filmerna jag hyrde igår och fixa något att äta innan jag packar det sista. Må gott allesamman!

Handledskorsett

Dykningen gick ju inte riktigt som planerat. Klarade alla övningar och det var inte alls så svårt som jag trodde att det skulle vara. Fysiskt tungt - fruktansvärt. Divemastern som var vårt offer väger 100 kg, med utrustning 130. 130 kg är tungt! Själv vägde man ju 25-30 kg extra med all utrustning.

Fick lära oss brandmannagreppet, slapp dock göra det på divemastern. Jonas vägde i alla fall inte 100 kg, men han är ändå bra mycket större än mig.

Och ryggsäckslyftet. Har fortfarande träningsvärk i rygg och lår efter dessa övningar.(Och i hela kroppen också för den delen.)

Kämpade på stenhårt fram tills lunch. Gick upp och käkade. Tog av mig överdelen på torrdräkten. La märke till att mina händer var svullna på grund av att gummimuddarna runt handlederna satt så hårt. Men nu var vi ju nästan klara med kursen och jag tänkte inte ge upp. På med dräkten igen. I vattnet, gjorde de sista övningarna. Nu var det bara de fyra scenariorna kvar. När vi gick ner för att göra den första märker jag hur mycket det börjar stickas i händerna. Som när en kroppsdel somnar och man klämmer på den. Tusen nålar-känsla. Jonas fick upp offret till ytan och började ge konstgjord andning. Jag skulle få av honom utrustningen under tiden. Lägger märke till att jag inte kan röra fingrarna. Får av mig en handske och ser att händerna är rödlila, stora som ballonger och fingrarna står svullet rakt ut, orörliga. Jonas fortsätter livräddningen själv. Jag får inte av mig fenorna så jag kan ta mig upp ens. Tårarna börjar rinna av smärtan. Till slut får jag av mig fenorna och tar mig upp. Instruktören som tittade på mig som om jag var pjåskig hjälpte mig av med dräkten. När han fick se händerna blev han dock väldigt tyst och spärrade upp ögonen. Händerna var enorma, hade inte ens en antydan till knogar, men handlederna var smalare än någonsin, illröda med brustna blodkärl under huden.

Divemastern tog mig tillbaka till dykskolan för att byta dräkt så vi kunde avsluta. Vi trodde svullnaden skulle gå ner. Det gjorde den inte. Kunde inte ens ta på mig en ny dräkt. Så vi åkte tillbaka. Medan de avslutade sista sceniorna i spöregn stod jag på stranden. Fick låna Jonas regnjacka. Det pinsamma är att de fick klä på mig. Kände mig som fem år på nytt.

Kändes för jäkligt att inte kunna avsluta när det faktiskt inte berodde på min egen inkompetens. Men har i alla fall ett intyg på att jag gjort hela kursen förutom de fyra sista momenten. Får ta det i höst någon gång när jag kommit hem.

Kom hem i lördags kväll. Slängde mig på sängen, blöt och full med sjögräs och snusk. Försökte sova bort smärtan. Somnade en kort stund. Vaknade av feberfrossa, illamående och yrsel. Så ringde Kickbox-Anna och undrade om jag ville komma till henne en sväng så bjöd hon på middag. Ville egentligen bara ligga kvar och tycka synd om mig själv, men pallrade mig ut i duschen. Har du någon gång försökt få på dig en bh utan fungerande fingrar? Det tog en stund kan jag tala om. Kom dit och blev bjuden på hemmagjorda grönsaksbiffar och quinoa. Underbart gott! Det är tur att man har vänner som Anna.

Idag ser händerna äntligen helt normala ut. Har knogar, normal hudfärg och märkena efter torrdräkten är borta. Nu är det bara smärtan som ska försvinna någon gång också.

Tröstade mig med salsa igår. Kanonkväll! Har ju haft några mindre roliga salsakvällar senaste tiden. Men igår vände det så äntligen. Det gick bra att dansa, jag fick beröm för hur jag följde, dansade med många olika, Linda och Danuta var där så jag fick träffa dem igen och Markus gjorde ett litet besök trots att han inte hade tid och tog en svängom med mig framför sina ryska vänner som han hade släpat dit.^^

Idag blir det hektiskt. Åker till Thailand imorgon. Ska handla det sista, tvätta det sista, börja packa så smått, ta mig till kåren och träffa Patrik för diskussion om B6 framtid osv osv osv.

Dum lida!

Varför utsätter jag mig själv för sådana här grejer?! Dum lida, som Kickbox-Anna brukar säga. Är så nervös att jag mår illa, men jag måste pressa i mig en stadig frukost och massa banan för att klara dagen. Sitter och kämpar för fullt. Inget nöje att äta när man känner hur det vänder sig i magen. Just nu vill jag bara att den här dagen ska vara över. Förhoppningsvis så blir det rolig trots min nervositet.
Nu ska jag kontroll-läsa en gång till så jag får lite bättre koll.

Mentalt stark?

Är så nervös inför morgondagen att jag inte fått i mig någon middag. Händerna skakar. Teorin gick bra i alla fall. 94% rätt. 75% krävdes för godkänt. Så det var ju helt okej. Men det svåra kommer imorgon. Frågan är om jag har vad som krävs fysiskt och mentalt för att klara det. Fysiskt lär det bli jäkligt tungt, men jag tror att jag kan klara det eftersom jag är så förbannat envis (slutproven tar de dock tid på). Det mentala däremot. Mindre säker på den biten. Frågan är om all fakta sitter så pass bra att jag dessutom kan applicera den på verkligheten. Så jag inte bara står handlingsförlamad. Fick reda på ett av scenarierna vi ska testas på imorgon. Testas totalt på fyra scenarier. En dykare skär sig nere vid botten, förlorar stora mängder blod och förlorar medvetandet. Klarar jag av att ta det lugnt, göra en kontrollerad uppstigning med honom till ytan samtidigt som jag lägger tryck på skadan? För att sedan vid ytan ge konstgjord andning samtidigt som jag behåller tryck på såret och bogserar honom till båten där jag sedan ska få upp honom och utföra första hjälpen? Känns som jag skulle behöva tre händer. Minst. Får se hur det går. Är allt lite skeptisk. Ska göra mitt bästa i vilket fall som helst! Återkommer med besked imorgon. Nu ska jag hoppa in i duschen och ångsta vidare. Imorgon ska jag upp, packa färdigt väskan (måste, måste, måste komma ihåg mask och snorkel + extralinser!), äta en ordentlig frukost, läsa igenom stycket om torrdräktsdykning och stycket om behandling med syrgas samt tecknen och symptomen på åkommorna som kräver denna behandling. Sov gott!

Lite jävlar anamma är det allt kvar i bruden!

Hade ångest halva natten igår och vaknade med samma blytyngd i magen imorse. Men på väg hem från Kungsportsläkarna (tog bara 15 minuter från det att jag klev in tills jag kom ut därifrån, vaccinerad, betald och klar - tummen upp!) blev jag så jäkla irriterad på mig själv för att jag funderade på att ge mig så lätt. Stormade hem, öppnade böckerna och läste, läste, läste och läste. Åkte iväg till kursen ikväll och fick en trevlig överraskning. Istället för alla över-erfarna dykare, som jag skulle försinkat, så blev det plötsligt bara jag och en snubbe som gjort 19 dyk som ska göra den. Lite jämnare erfarenhetsnivå. Skönt! Och när vi hade teorigenomgång kändes det som jag hade hyfsad koll. Skönt! Imorgon ska vi dit och göra teoriprovet samt prova ut dykutrustning. På lördag blir det dykning från morgon till kväll, men med största sannolikhet hinner vi klart med kursen då. Det är då det blir jobbigt. Det är då jag ska ge konstgjord andning samtidigt som jag tar av offret dykutrustning och bogserar honom i rätt riktning innan jag ska lyfta upp honom på en båt och utföra HLR på honom. Bland annat. Mycket möjligt att jag inte klarar kursen, men jag tänker försöka för allt vad jag är värd!
Imorgon blir det följaktligen upp och plugga, plugga, plugga!

Krama mig!

Min kväll har varit minst sagt...frustrerande i brist på bättre ord. Kass kanske bättre beskriver känslan. Åkte iväg till Fiskebäck och dykkursen. Lyckades gå vilse som vanligt när jag kom fram. Men det gör inte så mycket. Var ändå framme i tid. Har sedan jag anmält mig varit nervös och haft nästan lite ångest över det hela för det här är en tung kurs. Personalen på dykskolan var jättetrevlig och de andra i gruppen likaså. När alla kommit satte vi oss i ett klassrum. Instruktören började lektionen med att alla fick presentera sig och berätta om sin dykning, hur länge man dykt, hur många dyk osv. Jag var sist på presentationsrundan och avslutade mitt dyk med att jag är rätt färsk och bara hunnit med 15 dyk ännu (bland de andra hade den med minst dyk gjort 70 dyk).

Då tittar dykinstruktören upp med skeptisk min och säger: "Då är det nog på håret om du klarar den här kursen". Och börjar en lång utläggning om alla faktorer som gör att jag inte kommer klara den. De andra tittade sig lite obekvämt omkring under tiden. När han var klar var jag så nedtryckt i skorna att jag var mållös. Gjorde EFR-kursen och klarade den. Hela tiden med en blytyngd i magen som sa åt mig att jag inte hörde hemma där och att jag bara borde gå hem och lägga mig. Efteråt gick jag och pratade med honom och sa att jag kände mig väldigt tveksam efter hans utläggning och på grund av min egen brist på erfarenhet. Då ursäktade han sig för att han skrämt upp mig och sa att det "säkert ska gå bra".

Gick därifrån och kände mig som världens sämsta på allt. Det är ju inte bara det här utan även salsan har ju gått rätt dåligt på senaste tiden. Mitt självförtroende är inte på topp alls och jag känner mest för att bli kramad av någon som tycker om mig. På vägen till bussen satte jag på min älskade Ipod för att avreagera mig lite. Efter 2½ låt dog den. Så nu är den trasig. Känns lagom kul inför resan. Satt ute i kylan och väntade i 35 minuter innan bussen kom, dyngsur av regn och huttrandes. Så nu ligger jag hemma i sängen med feber. Så frågan är - lägger jag ner och ger mig eller kämpar jag och ger mig fan på att klara den?

Skulle helst vilja ligga i sängen hela dagen imorgon, men det låter sig inte göras med min to do-list som bara växer:
- Ta Twinrix-spruta + Dukoral
- Ringa försäkringsbolaget och fråga om min resförsäkring täcker dykning
- Få iväg Ipoden på lagning
- Plugga idiotmycket på Rescue-kursen (om jag lyckas övertala mig själv att gå den)
- Ringa Aeroflot och återbekräfta flygbiljetten
- Ringa SGS och se hur jag ska få tag på mitt OCR-nr när jag är i Thailand
- Fixa autogiro till mobilräkningen
- Skriva packlista inför resan
- Växla till mig lite baht
- Hämta ut paket på posten
- Tvätta
- Städa
- Göra iordning Cajsas rum efter att Lillis och flickorna lånat det
Detta är ett utdrag från min to do-list. Visst gillar jag mitt hektiska liv. Men för närvarande känns det som om det går lite till överdrift.
Nej, nu har jag gnällt nog för idag. Ska hoppa i säng omgående och upp tidigt imorgon. Hoppas på en bättre dag imorgon. Så slipper ni höra mer gnäll.

Hinner inte riktigt med

Är det inte fantastiskt hur tiden bara kan försvinna? Jag förstår inte hur det går till och för närvarande känns det som jag inte riktigt hinner med mitt liv. Senaste dagarna i korthet:
Torsdag - salsa på Henriksberg. Gick marginellt bättre än onsdagen.

Fredag - Philip kom mitt i natten och sedan snackade vi bort resten av natten.

Lördag - middag hos kusinens familj. Lekte med Melvin tills vi var helt utmattade.

Söndag - fikade oss igenom halva dagen. Philip missade bussen så han följde med till Liseberg där jag kickade hans ass i airhockey och sedan gick jag och dansade salsa.

Måndag - fikade med min mentorelev när telefonen ringer. Syster och mina två systerdöttrar var i stan och ville träffas. Efter galopp till blodcentralen bar det av för att träffa dem. Gick till Universeum och stannade där tills det stängde. Hem och laga middag innan alla hoppade i säng.

Tisdag - upp och iväg till Liseberg. Var där i nästan tio timmar. Lite mör i fötterna och totalt slut efteråt. Väldigt trevligt dock.

Onsdag - fixa frukost åt Lillis och flickorna innan de begav sig iväg. Kickbox-Anna kom strax efter med min flygbiljett och så tjötade vi lite. Rusade iväg till Liseberg och träffade Jennyfer och gick där i spöregnet. Har precis kommit hem och bytt till torra kläder. Sedan är det dags att gå ut till bussen för att ta sig till dykskolan och där är det lektion till klockan tio ikväll. På tisdag är tanken att jag ska pallra mig till Thailand. Har knappt hunnit fixa något inför det än. But there's always tomorrow!^^

You're my better half - Keith Urban

För närvarande snurrar den här låten om och om igen i mitt huvud. Söt låt. Nicole Kidman har bra smak när det gäller män. Han är inte fy skam att titta på, Keith Urban.

Kass dagsform

Efter en fantastisk dag, dansmässigt, i söndags så blev det idag raka motsatsen. Vet inte vad som var fel. Kunde inte följa, förstod inte vad killen menade, kunde inte snurra, började blöda om en tå och hade till och med problem att hitta takten! Det var nästintill skrämmande. Visst kan alla ha en dålig dag. Men taktkänsla trodde jag var the only thing I had going for me när det kom till dans. Tappar jag den går det ju inte alls.

Jaja, trägen vinner så imorgon ger vi oss på det igen. Jag och Gabriela beger oss till Henriksberg för lite salsa. Tror inte jag berättat så mycket om Gabriela. Gabriela är en fantastisk kvinna, snäll som få och diskret som en dragqueen hög på kokain. Hennes sätt att formulera sig är helt underbart. Bland annat har hon lagt sig till med en liten vana att ge killarna i salsasvängen smeknamn. Vi har Teletubbien (min favorit), Jesus och Bebisen för att bara nämna några. Idag pratade hon om en av killarna, en kille som verkar vara för snäll för sitt eget bästa som är olyckligt kär. För att beskriva honom väljer hon orden "han är som en liten kringla...med strössel på toppen och förtjänar bättre". När vi diskuterade hennes matchmaking-fasoner var hennes svar "Jag vill bara se alla omkring mig glada, lyckliga och påsatta". Det är svårt att hålla sig allvarlig många minuter i hennes sällskap.

Trots den kassa kvällen har jag haft en väldigt bra dag. Varför? För att jag var och anmälde mig på en Rescue Diver-kurs. Så onsdag till söndag nästa vecka är jag upptagen. Tre dagar teori och två dagar praktik. Skuttade gatan fram när jag var på väg hem från dykskolan. Längesedan nu ju! Efter den här kursen är nästa steg att bli professionell. Frestande...

Skäms på dig, Per!

Det här händer inte i Sverige år 2007. Jag läser, stirrar oförstående på orden och försöker skaka av mig känslan av att ha gjort en tidsresa till en svunnen era när kvinnor inte hade rätt att bestämma över sin egen kropp. Per Kronlid, initiativtagare till ett parti som är för abortförbud, har i en intervju angående frågan sagt följande till SvD:

Finns det några undantag där abort skulle tillåtas?

- Om det finns risk för kvinnans liv.

Våldtäkt?

- Ja, möjligtvis. Men det skulle antagligen vara bättre för kvinnan att föda eftersom det är ett större psykiskt lidande att göra en abort anser jag.

Jag förstår inte vad det är jag läser. Menar han verkligen allvar? Eller är det årets väldigt försenade nationella aprilskämt som jag inte för ett ögonblick kan uppskatta?
Först sitter jag apatiskt och bara tittar på orden. Försöker stirra sönder dem. Få dem att försvinna. Att han har mage att säga något sådant. Yttrandefrihet i all ära, men...hjälp. Det börjar bubbla inom mig av återhållen ilska.
Har han någonsin gjort en abort? Har han någonsin lidit de tusen och åter tusen kval som en kvinna går igenom innan hon genomför aborten? Eller alla de kval som följer år efter år, efter år, efter år?
Har han någonsin blivit våldtagen? Har han någonsin fått bestämmanderätten över sin egen kropp fråntagen? Har han blivit nedsmutsad utifrån och in, hela vägen in till kärnan av den han är, när någon låtit sin vilja gälla över hans? En smuts som sitter kvar i år efter år? Som hämmar, förstör, fräter och för all framtid förändrar den man är? Som sår ett frö av rädsla som slår rot inombords och klamrar sig fast?

Kan han verkligen vara så omänsklig som han framställer sig själv? Eller har han bara inte tänkt igenom det hela ordentligt? För om det vore hans syster eller hans dotter som en dag var gravid med ett barn som tvingats på henne med våld, skulle han då faktiskt kunna se henne i ögonen och säga att han ansåg att hon bör behålla barnet? Minnet av den fruktansvärda kränkning hon blivit utsatt för? Jag hoppas verkligen inte det.

Jag tycker absolut inte att abort ska vara något substitut för andra preventivmedel. Men jag tycker att kvinnan ska få behålla rätten till sin egen kropp. Han ska inte få frånta oss den rätten med sina omänskliga ord. Han borde skämmas.

Lägenhet, lägenhet, lägenhet

Salsa på Liseberg igår var alldeles underbart! Kul att återse så många kära ansikten. Nästa omgång blir på onsdag på Oceanen. Måste hinna med så mycket som möjligt innan det är dags för nästa resa.

Idag har jag lunchat med Johanna och fikat med Anna. Underbart att få träffa båda två igen. Det var ett tag sedan så vi hade lite att ta igen.

Resten av dagen har jag sökt lägenheter i parti och minut. Lusläst varenda annons på blocket. Det finns rätt många. Mailat iväg intresseanmälningar till en hel hög. Varit inne på boplats.se, sgsstudentbostader.com och bopunkten.se osv osv.

Nu är frågan om jag ska leta vidare eller om jag ska laga lite mat så jag har en lunchlåda med mig till jobbet imorgon. Det får nog nästan ta och bli lite mat.