Krama mig!

Min kväll har varit minst sagt...frustrerande i brist på bättre ord. Kass kanske bättre beskriver känslan. Åkte iväg till Fiskebäck och dykkursen. Lyckades gå vilse som vanligt när jag kom fram. Men det gör inte så mycket. Var ändå framme i tid. Har sedan jag anmält mig varit nervös och haft nästan lite ångest över det hela för det här är en tung kurs. Personalen på dykskolan var jättetrevlig och de andra i gruppen likaså. När alla kommit satte vi oss i ett klassrum. Instruktören började lektionen med att alla fick presentera sig och berätta om sin dykning, hur länge man dykt, hur många dyk osv. Jag var sist på presentationsrundan och avslutade mitt dyk med att jag är rätt färsk och bara hunnit med 15 dyk ännu (bland de andra hade den med minst dyk gjort 70 dyk).

Då tittar dykinstruktören upp med skeptisk min och säger: "Då är det nog på håret om du klarar den här kursen". Och börjar en lång utläggning om alla faktorer som gör att jag inte kommer klara den. De andra tittade sig lite obekvämt omkring under tiden. När han var klar var jag så nedtryckt i skorna att jag var mållös. Gjorde EFR-kursen och klarade den. Hela tiden med en blytyngd i magen som sa åt mig att jag inte hörde hemma där och att jag bara borde gå hem och lägga mig. Efteråt gick jag och pratade med honom och sa att jag kände mig väldigt tveksam efter hans utläggning och på grund av min egen brist på erfarenhet. Då ursäktade han sig för att han skrämt upp mig och sa att det "säkert ska gå bra".

Gick därifrån och kände mig som världens sämsta på allt. Det är ju inte bara det här utan även salsan har ju gått rätt dåligt på senaste tiden. Mitt självförtroende är inte på topp alls och jag känner mest för att bli kramad av någon som tycker om mig. På vägen till bussen satte jag på min älskade Ipod för att avreagera mig lite. Efter 2½ låt dog den. Så nu är den trasig. Känns lagom kul inför resan. Satt ute i kylan och väntade i 35 minuter innan bussen kom, dyngsur av regn och huttrandes. Så nu ligger jag hemma i sängen med feber. Så frågan är - lägger jag ner och ger mig eller kämpar jag och ger mig fan på att klara den?

Skulle helst vilja ligga i sängen hela dagen imorgon, men det låter sig inte göras med min to do-list som bara växer:
- Ta Twinrix-spruta + Dukoral
- Ringa försäkringsbolaget och fråga om min resförsäkring täcker dykning
- Få iväg Ipoden på lagning
- Plugga idiotmycket på Rescue-kursen (om jag lyckas övertala mig själv att gå den)
- Ringa Aeroflot och återbekräfta flygbiljetten
- Ringa SGS och se hur jag ska få tag på mitt OCR-nr när jag är i Thailand
- Fixa autogiro till mobilräkningen
- Skriva packlista inför resan
- Växla till mig lite baht
- Hämta ut paket på posten
- Tvätta
- Städa
- Göra iordning Cajsas rum efter att Lillis och flickorna lånat det
Detta är ett utdrag från min to do-list. Visst gillar jag mitt hektiska liv. Men för närvarande känns det som om det går lite till överdrift.
Nej, nu har jag gnällt nog för idag. Ska hoppa i säng omgående och upp tidigt imorgon. Hoppas på en bättre dag imorgon. Så slipper ni höra mer gnäll.