"Vilken ynklig liten skit du är."

Det finns få saker som gör mig riktigt förbannad. Så förbannad att man känner för att gå fram och ge någon på käften. Igår råkade jag dock ut för ett sådant tillfälle.

Efter att Philip och jag tagit en fika i Haga promerade vi mot Hagakyrkans hållplats. Plötsligt hör jag hur någon skriker till på avstånd. Vänder mig om och ser en tjej hålla sig om kinden med sin hand och diskuterar med en kille. Tittar en stund, men tänker att jag tolkar in för mycket så går till spårvagnen och kliver på nian. Efter ett tag hör vi en killröst fräsa till högljutt och samtliga resenärer på vagnen vänder sig om. Samma tjej, samma kille. De verkar bråka om något, men man hör inte riktigt.

Plötsligt tar killen hennes mobil samtidigt som han säger att hon är smutsig och äcklig. Hon tar tillbaka den varpå han med intensiv djup röst förklarar att han jävlar i mig ska ha tillbaka den. Vid det här laget börjar samtliga resenärer skruva på sig, obehagliga till mods och någon ber honom lugna ner sig.

Killen gör raka motsatsen, tar i mer så att hon återigen skriker till. Hon vägrar, det är ju hennes mobil förklarar hon. Då drar han tag i hennes handled trycker in henne mot väggen och sedan ner på sätet varpå hon skriker att han ska släppa henne för att det gör ont. Sedan förklarar han högljutt för henne att hon skämmer ut sig. Mellan tårarna säger hon: "Det är du som skämmer ut dig, slår din flickvän ute på stan och står och skriker åt henne på spårvagnen."

Vid det laget börjar flera bli rejält förbannade, jag själv inkluderad. En kvinna säger åt honon att släppa henne omedelbart och låta henne vara. Någon annan sliter tag i armen som håller tjejen i ett stengrepp. Då vänder han sig hastigt om och fräser att vi inte har med saken att göra för vi vet minsann inte vad det handlar om. Jag blir riktigt provocerad och säger att oavsett anledning så slår man inte sin flickvän. Detta blir mött av en ilsken harang som avbryts av en kvinna som med genomträngande röst säger: "Vilken ynklig liten skit du är." För ett ögonblick blir hela vagnen knäpptyst innan killen försöker försvara sig. Hans försvar dränks dock av ett stort antal berömmande kommentarer för den passande benämning.

Det kändes skönt att se att så många faktiskt högljutt protesterade. Det intressanta var att, trots att könsfördelningen var jämn på spårvagnen så var det endast kvinnor som protesterade. Ett kort ögonblick fylldes jag av känslan att tjejer inte alls bara hugger varann i ryggen utan att vi faktiskt värnar om och vill skydda varann.

Vi klev dock av på samma hållplats som de gjorde och jag tror inte att hennes situation underlättades av ingripandena på vagnen. Han gick och höll fast henne med ett stenhårt grepp över hennes axlar. Så känslan av solidaritet försvann snabbt och ersattes av en känsla av hjälplöshet och jag var så förbannad att jag faktiskt skakade. Vad gör man? Vad gör man åt dessa ynkryggade små kräk? Det enda jag ville just då var att slå honom på käften och få honom att känna sig lika underlägsen som han fick sin flickvän att känna sig. Inte det minsta konstruktivt, men ändock det enda som for genom mitt huvud i det ögonblicket.