"You look like you belong together"

Fick en inbjudan till bröllop igår. Deja och jag är bjudna till Bridlington, UK, på bröllop den 26 juli nästa år. Av Caroline, en av tjejerna som var med i utbytet när vi läste engelska C. Hon ska gifta sig med pappan till sin lilla Oscar. Ska bli jättekul. Har inte sett henne på snart tre år och vi har aldrig sett hennes son. Så det ser jag fram emot.

Jag är inte typen som drömmer om att gifta mig och skaffa barn anytime soon. Har nyligen börjat inse att jag antagligen kommer vilja det någon gång, i en avlägsen framtid. Men när jag fick inbjudan kände jag plötsligt ett sting av...ja, jag vet inte riktigt vad. Jag tror inte det var avundsjuka. Snarare stress. Och kanske lite av ensamhet. Caroline är två år yngre än mig. Och även om jag inte alls vill vara gift vid den här tiden nästa år så känns det som om jag gör saker i lite fel ordning. Långa förhållanden från att jag var 15. Bortser man från fiaskot med skåningen så har jag varit singel i snudd på två år nu. Om man inte bortser från det så var jag dum nog att dejta någon som inte var vad han utgav sig för att vara, i tre månader under de två åren.

Tror faktiskt att jag börjat sakna att vara i ett förhållande. Det slog mig första gången på dykbåten på Koh Tao. Andy, divemastern vi skulle ha under vårt första hajdyk, jag, en brittisk tjej som heter Gussy och en brittisk kille som heter Alastair satt på soldäck och gick igenom dykplatsen, tecken osv. Gussy och jag hade gjort nattdyket ihop kvällen innan och anmält oss till detta tillsammans. Men så säger Andy "Sarah and Alastair will buddy up and Gussy, you're with me". Vi tittade konfunderat på varann, men tänkte väl att han hade någon logisk anledning till detta. Jag och Alastair gick ner och kopplade ihop vår utrustning. Jag blev klar först och klättrade återigen upp på soldäck varpå Andy säger "I thought you and Alastair were a couple, you look like you belong together, that's why I made you buddies". Jag förklarade för honom att så inte var fallet, utan att jag lärt mig hans namn först när Andy sa att jag skulle dyka med honom. Andy blev generad och jag och Gussy skrattade åt honom. I slutändan dök jag med Alastair och det var det bästa dyk jag någonsin gjort. Men på kvällen när jag satt på restaurangen och drack min pineapplejuice, som servitören hämtade utan att jag ens behövde säga något, insåg jag plötsligt att jag saknade att höra ihop med någon.

Men ikväll blir det salsa så det går ingen nöd på mig. Har dessutom en resa till UK att se fram emot nästa sommar. Jag har ju i alla fall gott om tid på mig att hitta en klänning att ha på mig.^^