Det går framåt, sakta men smärtsamt

Nu har jag pratat med "hondendärelaka" och vi har kommit fram till att vi visst bryr oss om varann =) Skönt! På söndag ska jag antagligen iväg till friskis o svettis på öppet hus. Jag ska kolla in om gymmet är nåt att ha eftersom det är betydligt billigare där än på campushallen. Dock är öppettiderna på kanonhuset rätt kassa så vi får se. Beror på hur pass bra gymmet är. Tänkte dessutom vara hurtig och gå på ett bodypump pass imorgon. Tror du inte att jag glömt mitt användarnamn på campushallens sida så jag inte kan boka? Självklart! Tankspridd som få. Får ringa och höra mig för om de kan berätta det eftersom det inte finns någon sådan fiffig funktion att man kan få det mailat till sig.

Tränade idag igen. Riktigt skönt och gick riktigt bra. Ökade vikten på benpressen men vänsterknät började knaka. Körde de tre seten iaf och haltade bara en liten stund efteråt. Lyckades dessutom jogga rätt duktigt idag utan några värre smärtor, däremot fick jag upp flåset rätt ordentligt. Är ju inte van vid att jogga för fem öre längre. Men det går framåt, sakta men smärtsamt.

Den här bloggen måste ju egentligen vara rätt torr att läsa. Huvudämnena för bloggen tycks ju vara min medelmåttiga träning och planer inför min resa. Vill man ha riktigt saftig läsning ska man läsa: http://www.ensvenskbridget.blogspot.com/ Där kan man snacka om riktig läsning, nästan som en roman av Marian Keyes. Har inte på långa vägar ett liv så fullt av intriger. Satt inatt och läste igenom hela bloggen. Hoppas hon och A blir lyckliga om han någon gång kan komma över sin rädsla för förhållanden.

Är det verkligen så att killar överlag är rädda för att binda sig? Jag förstår inte riktigt rädslan. Jag kan förstå rädslan för giftermål för där handlar det ju om att binda sig med både pappersarbete och lagliga konsekvenser. Men att vara pojkvän/flickvän, vad är det som är så skrämmande i det? Själv är jag iofs inte särskilt sugen på något förhållande nu, känns som jag behöver en liten paus från hjärta och smärta. Jag förstår dock inte att förhållandet i sig skrämmer så många killar. Fast det kanske skrämmer många tjejer med. Ska jag vara helt ärlig har det börjat skrämma mig med. Inte av rädsla för att binda mig utan snarare av ren självbevarelsedrift. Orka misslyckas igen liksom. Dessutom blir mina förhållanden bara kortare och kortare. Känns lite oroväckande. Första förhållandet varade 2 år, det andra 1½ och det sista 9 månader. Ska det inte vara tvärtom?