RIP MJ

Såg just Michael Jacksons minnesstund. Slog på den mitt i Brooke Shields tal och tittade med viss skepcism samtidigt som jag plockade lite här hemma. Har svårt för konceptet att skapa ett kommersiellt jippo kring någons död. Eller snarare sättet man väljer att göra det på - ta in nya förmågor som promotas genom att visa vad de kan under en människas minnesstund, alla tackord till pappan som slog sin son, människor med dollartecken i ögonen eller en politisk agenda etc.

Men när scenen fylldes av människor som sjöng Heal the world, måste jag erkänna att jag blev rörd. Innan ceremonin var över hade faktiskt en tår eller två smitit ur ögonvrån. Gissar att mina inte var de enda. Har insett att majoriteten av människorna ur min generation har någon form av minnen knutna till Michael Jackson och hans musik. En av de ytterst få saker jag höll med kommentatorerna (som för övrigt var rätt smaklösa) om var att det visuellt bästa och nästan mest passande under ceremonin var när arenan släcktes ner, en instrumental låt spelades och det enda som syntes var ett ensamt stativ i strålkastarljuset.