Spågubbe?

Igår var jag ju ute i Hjällbo för att bli intervjuad. Intervjun kändes bra och var väldigt spännande. 1½ timmes djupintervju om en själv, ens uppfostran, barndom, skolgång, sätt att hantera trauman etc väckte många tankar. Var rätt trött på min egen röst efteråt dock.
När jag klev av vagnen i Hjällbo och promenerade bort till socialkontoret mindes jag plötsligt hur mycket jag trivdes när jag gjorde praktiken därute. Mitt hjärta slår lite extra för Lärjedalen som både Hjällbo och Hammarkullen tillhör. På socialkontoret får jag sitta i receptionen och vänta på min intervju. Det tar ungefär tre minuter från att jag satt mig ner innan en kort, satt man i 50-års åldern kommer fram till mig. Först pratar han på sitt eget språk, men jag förklarar att jag inte förstår. Då presenterar han sig på väldigt haltande svenska. Vi tar i hand och jag presenterar mig också. Ser mig om i rummet och ser att flertalet ansikten ler åt situationen och jag inser att det inte är första gången han går runt och socialiserar härinne. Han bluddrar på och jag förstår lite av varje, svarar på det jag kan. Det är kallt ute, han är trött på att vänta på sin socialsekreterare, han ska äta makaroner efteråt och jag är välkommen om jag är hungrig.
Sedan säger han något jag inte förstår. Han upprepar det flera gånger, men jag lyckas inte lista ut vad. Till slut klämmer han ur sig:
Barn?
Självmedveten som man är frågade jag om han undrade om jag är gravid.
Nänänä, har barn? säger han och pekar på mig.
Om jag har barn? Nänä, svarar jag.
Han tittar skeptiskt på mig. Går närmre, fattar min hand i sin och vänder upp handflatan, pekar på några linjer i den och deklarerar: Kommer!
Jag skrattar skeptiskt, men han är noga och pekar ut tre linjer, en för varje barn jag ska få.
Sedan blir det hans tur, han gör sitt ärende, kommer fram och säger adjö och tar min hand igen, pekar på linjerna och blinkar åt mig. Denne lille gubbe gjorde min dag, kunde inte sluta le.