Yttrandefrihet i all ära...
...men seriöst! Åkte spårvagn hem från skolan för en liten stund sedan. När jag klev på pratade jag i telefon, men jag la på lagom tills vi kom till Centralstationen. Innan jag hinner plugga i hörlurarna så hör jag en kommentar bakom mig som väcker min nyfikenhet. Bakom sitter ett sällskap om tre personer uppskattningsvis någonstans runt trettio års-strecket. På andra sidan gången satt fyra tonårstjejer i slöja och vartefter det förstnämnda sällskapets samtal fortgick avstannade tjejernas samtal och de sjönk ihop alltmer. Samtalet gick som följer:
Kvinna 1: Titta, såna där tygfängelser (vid åsynen av två kvinnor iklädda burka).
Man: Äh, fängelse, det är väl frivilligt. Jag gissar att det är mellanösterns motsvarighet på zigenarkläder - så att det finns gott om plats att gömma stöldgodset på (K1+M skrattar gott i samförstånd).
Kvinna 2: Näe, vad har du fått det ifrån?
M: Vadå, deras svarttaxichaufförer till män lär väl inte direkt dra in storkovan.
K2: Du kan väl ändå inte mena allvar?! Vi läste om etnicitet och integration förra året. Kulturerna där burka förekommer är ju patriarkala. Burkan är väl till för att dölja blåmärkena, man vet ju hur alla de där karlarna är funtade som använder frugan som boxningspåse.
Efter den sista kommentaren var jag tvungen att gå av, så jag vände mig om och sa "Ni kan väl ändå inte menar allvar?!" innan jag gick. För ett ögonblick ifrågasätter jag nästan yttrandefriheten när jag hör sådana här resonemang. Angående tonårstjejerna så förstår jag plötsligt alla gånger jag blev testad som svensk på en förortsskola under praktiken. De elever jag konfronterade angående det hade liknande historier att berätta. Deras kontakt med svenskar bestod i många fall enkom av socialsekreterare och någon utav de tre svenskarna på ett högstadie med ca 180 elever. Alla andra intryck hade de fått från situationer som den beskriven ovan. Att de då tog för givet att jag som svensk är rasist är fullt förståeligt.
I efterhand ångrar jag mest det faktum att jag inte stannade kvar på spårvagnen och läxade upp dem efter noter, för min gissning är att de hade använt yttrandefriheten som argument och då kunde jag ju ha utnyttjat min där och då.
Kvinna 1: Titta, såna där tygfängelser (vid åsynen av två kvinnor iklädda burka).
Man: Äh, fängelse, det är väl frivilligt. Jag gissar att det är mellanösterns motsvarighet på zigenarkläder - så att det finns gott om plats att gömma stöldgodset på (K1+M skrattar gott i samförstånd).
Kvinna 2: Näe, vad har du fått det ifrån?
M: Vadå, deras svarttaxichaufförer till män lär väl inte direkt dra in storkovan.
K2: Du kan väl ändå inte mena allvar?! Vi läste om etnicitet och integration förra året. Kulturerna där burka förekommer är ju patriarkala. Burkan är väl till för att dölja blåmärkena, man vet ju hur alla de där karlarna är funtade som använder frugan som boxningspåse.
Efter den sista kommentaren var jag tvungen att gå av, så jag vände mig om och sa "Ni kan väl ändå inte menar allvar?!" innan jag gick. För ett ögonblick ifrågasätter jag nästan yttrandefriheten när jag hör sådana här resonemang. Angående tonårstjejerna så förstår jag plötsligt alla gånger jag blev testad som svensk på en förortsskola under praktiken. De elever jag konfronterade angående det hade liknande historier att berätta. Deras kontakt med svenskar bestod i många fall enkom av socialsekreterare och någon utav de tre svenskarna på ett högstadie med ca 180 elever. Alla andra intryck hade de fått från situationer som den beskriven ovan. Att de då tog för givet att jag som svensk är rasist är fullt förståeligt.
I efterhand ångrar jag mest det faktum att jag inte stannade kvar på spårvagnen och läxade upp dem efter noter, för min gissning är att de hade använt yttrandefriheten som argument och då kunde jag ju ha utnyttjat min där och då.
Etiketter: Funderingar, Förbannad
0 Comments:
Skicka en kommentar
<< Home