Snubbla på...ingenting!

Ibland förstår jag inte hur jag lyckas. Numera gör vi hyfsat avancerade turer på salsan. Och jag, det väggfasta kassaskåpet, tar mig igenom dem utan större problem. Så även idag. Man kan ju tänka sig att det kan vara lätt att skada sig när man dansar. Nej, nej, inte det som är problemet. Däremot kan problem uppstå när man tar de tre stegen till nästa danspartner. Typ att ena benet viker sig under en och man landar med hela kroppstyngden på ena knät. Ibland förvånas till och med jag över min skicklighet. Alla i hela salen stelnade till och tittade knäpptyst oroligt på mig. Jag skrattade, reste mig och borstade av mig varpå vi alla skrattade och lektionen fortsatte. Det pulserade, men inte mer än det brukar göra när jag lyckas slå i det. Så jag fortsatte lektionen. Stannade även på den avancerade klassen. Var lite obalanserad när jag skulle snurra på den foten, men i övrigt gick det bra.

Ut i den kyliga kvällsluften och vänta på spårvagnen. Känner plötsligt hur knät blir stelt och hur det nästan känns som om det knastrar och knarrar i det varje gång jag rör på det. Att stödja på det blir näst intill omöjligt och det svullnar upp så pass att mina löst sittande jeans stramar över det. Så nu sitter jag hemma med ett enormt knä, ingen alvedon och ingen is. Är lite smått irriterad på mig själv. H u r lyckas man snubbla när man går rakt fram utan några hinder, kanter, gropar eller dylikt?!

Nu ska jag hoppa i säng tidigt istället för att förpesta min omgivnings tillvaro med mer gnäll. Godnatt!