Längtan. Hopp. Drömmar. Vi.

Idag är det tre månader sedan jag för första gången träffade och började dejta en person som kommit att betyda otroligt mycket för mig. Utåt sett dejtar vi inte utan är vänner. Men jag tror inte jag lyckas inbilla någon om det med tanke på hur regelbundet vi träffas och hur drömmande min blick blir när jag talar om honom.
Jag som tidigare inte varit i skåne sedan jag var fem har nu varit där fyra gånger på tre månader. Jag har fått besök två gånger under den tiden. Det bär av till skåne igen imorgon. Ni ser mönstret.
Varför bara vänner? För hans välmåendes skull. Och jag menar det på intet sätt nedlåtande. Jag har varit i den situationen när man måste fokusera på sig själv igen innan man kan gå in i ett förhållande. Man måste hitta sig själv innan man kan bli ett vi. Jag respekterar det och försöker parera i största möjliga mån. Men vart går gränsen? Vart går skiljelinjen mellan att underlätta för honom och tappa bort mig själv?
Längtar jag? Hoppas jag? Drömmer jag om att det ska bli verklighet? Varje dag. Tvivlar jag någonsin? Det händer i vissa mörka ögonblick. Jag längtar, hoppas och drömmer om den dag då han och jag blir Vi.