Fönstertittare

Sitter och kikar på grannen tvärs över gatan. Han kör fram sin gröna opel, öppnar baggageluckan och går in. Några sekunder senare kommer han ut igen bärande på en stor flyttkartong. Han ser sammanbiten ut. Undrar om det beror på tyngden eller det faktum att han nu lämnar ett kapitel i sitt liv bakom sig. Nästa kartong bekräftar det senare. Det är en liten lätt kartong som ser ut att innehålla lite papper och ett par prydnader. Han ser fortfarande sammanbiten och lidande ut. Han hämtar sina tillhörigheter men lämnar bakom dörren ett helt annat liv. Där finns nämligen hans flickvän och deras gemensamma barn.

Tror de flyttade in här för ungefär tre år sedan. Och för drygt ett och ett halvt år sedan kom de hem med en liten, liten flicka instoppad i ett rosa bylte. Genom fönstret har jag iakttagit dem när de inrett sitt gemensamma hem. När de lagat middagar och skålat över bordet med levande ljus. Hur de matat den lilla flickan. Tagit ut henne på promenader i vagnen. Det var nog det mest betagande. När båda två kom ut med vagnen, höll varann i handen, alltid leende och tittade stolt ner i vagnen när flickan gav ifrån sig lyckliga små pip.

Det är nu nästan en vecka sedan han började köra fram bilen till porten. Hämtar lite i taget. Några stolar och ett par kartonger. En trave böcker. Ett täcke och ett par kuddar. Hon stannar alltid inne. Ibland ser man henne sittandes vid köksbordet och ledset titta ut genom fönstret när hennes förra livskompanjon tar med sig delar av deras gemensamma liv och lämnar henne. Ibland möter jag hennes blick när bilen sakta rullar iväg. Den är tom. Det gör kanske för ont för att känna. Vad hon inte ser är att hans ögon är precis lika plågat tomma som hennes när han sätter sig i bilen och far iväg. Ibland stannar han upp, sluter ögonen och drar ett djupt andetag innan han lägger i växeln och kör iväg.