"Är du säker?"

Långfredagen, vilket även var min födelsedag, började med besök av Kickbox-Anna som gratulerade och hjälpte till med förberedelserna inför gästerna som skulle komma. När hon begav sig tog det inte många minuter innan telefonen ringde och mamma meddelade att hon just missade min gata och nu åkte åt fel håll och hamnade åt helvete på grund av alla enkelriktade gator som hon förbannade.^^

Till slut hittade hon dock rätt. Mamma, syster och mina två systerdöttrar damp ner i min vardag i korridoren. Åt god sallad, till och med mamma var imponerad, och socialiserade. Åt glass till efterätt. Som serverades i Cajsas enorma tekoppar från indiska eftersom hälften av korridorens porslin mystiskt försvann efter senaste utflytten. Promenerade runt i Göteborg. Pratade. Busade med flickorna. Avslutade dagen med middag på uteserveringen på La Gondola där vi drack italiensk öl och drog upp minnen från den där gången för hur många år sedan som helst när vi var i Spanien. Fantastiskt god mat och trivsam stämning.

Efteråt skulle de bege sig hemåt. Alla tackar varann och kramas. Flickorna kryper in i bilen med sina påskägg i högsta hugg (som jag kände mig så fruktansvärt vuxen när jag köpte och inte åt något utav godiset själv^^). Lillis sätter sig i förarsätet. Mamma kramar dock lite extra länge. Så tar hon tag i mina armar och tittar mig begrundande i ögonen. "Har du pojkvän", frågar hon. "Nej", svarar jag och ler. Då tittar hon ännu lite noggrannare på mig och frågar: "Är du säker?". Skrattade rätt gott åt det. Hon är rätt söt min mor. Kan förstå att hon är förvirrad. Jag har alltid varit förhållande-typen. Har varit i tre fasta förhållanden sedan jag var 15. Och nu har jag helt plötsligt varit singel i 1½ år henne veterligen. Eftersom Martins och mitt förhållande inte var något förhållande blev det ju aldrig officiellt på det sättet. Jag tror hon tycker att jag gör saker och ting i fel ordning.^^ Men det är inte alltid man kan göra något åt livets nycker.

Jag, som brukar vara så lite familjemänniska man kan bli, kom på mig själv med att tycka att det var synd att de åkte och önska att de stannat längre. Man förändras visst utan att märka det.