Kväst instinkt

I mångt och mycket har jag gått vidare. Har lyckats kväsa instinkten att slå hans nummer när jag är uppspelt och glad efter salsan. Har slutat att fråga honom om medicinska saker som jag är så fruktansvärt nyfiken på. Har slutat att tänka att jag vill visa honom mina favoritländer när jag tittar på gamla bilder. Har slutat att tänka på honom som en del av mitt liv. För vi har ingen kontakt alls längre. Läser hans blogg så sällan som möjligt. Livet har inte gått under. Det går vidare. Jag ler och skrattar igen. Ofta och mycket.

Men så för ett ögonblick kan man kastas tillbaka i tiden. Som jag skrev till Show-Anna.
Lilith säger:
Varför? Varför är jag fortfarande så lättpåverkad för? Det handlar mest sannolikt om hans ex, men för en kort sekund när jag läste det kunde jag känna precis hur det kändes att vakna upp bredvid honom, hur trygg jag kände mig när han drog mig tätt intill och hur världen alltid kändes lite ljusare med hans andetag i min nacke.

Jag missunnar honom självklart inte att gå vidare. Det vill jag att han ska göra. Vill att han ska vara lycklig. Är själv på god väg vidare. Men för en flyktig sekund tas jag tillbaka i tiden. Dessa ögonblick inträffar alltmer sällan, men de kommer ändock. Ingen fara, jag ler strax igen.