Europe

I torsdags kväll bar det så av till Lisebergshallen där konserten med Europe skulle äga rum. Kommer in och upptäcker att det är rätt glest med folk. Pratar med en av säkerhetsvakterna som avslöjar att endast ca hälften av biljetterna sålts.

Efter otålig väntan släcktes lamporna, ett unisont vrål hörs från publiken, strålkastarna riktas mot scenen och förbandet kommer in. Stereolith. Okej, men inte mycket mer till en början, men hade sedan någon låt som verkligen imponerade.

Lamporna tändes och publiken trampade runt i ren frustration. Så släcktes de och ett sus gick genom publiken innan ett öronbedövande crescendo av lyckliga vrål tog vid när bandmedlemmarna entrade scenen.

Riktigt bra spelning. Lite väl många låtar från senaste plattan, som by the way inte riktigt övertygade, och lite för få gamla klassiker. Publiken var lite tveksam till en början men kom igång med tiden. Blev lite besviken på låten Carrie, då Tempest valde att ta den lätta vägen och gå ner istället för att ta de höga klara tonerna. Dessutom sjöng han inte en enda gång ordet Carrie. Detta vägde dock publiken upp, för allsången var extraordinär. Sådan stämning, sådant tryck, som dessutom lät väldigt bra.

Så kom finalen - The final countdown. And the crowd went mad! Alla sjöng med för allt vad de var värda. Inte en människa kunde sitta still. Bandet gav allt de hade. Och paret bakom oss ställde sig upp och sjöng och shakade för kung och fosterland. Sofie och jag kunde inte motstå frestelsen utan joinade dem. Underbar känsla. Kvinnan i paret undrade dock om vi inte var för unga för att lyssna på den här musiken. Hon blev alldeles lycklig när hon insåg att det fanns ungdomar som lyssnade på den av egen fri vilja.

Efter konserten köade vi till garderoben under ivrigt tjatter. Exalterat diskuterande under hela promenaden hem. Redan sugna på en ny konsert. (Medförfattare: Sofie)