Knakande golvplankor

Gårdagen blev lika fullspäckad som planerat. Hann med allt som jag tänkt -lunch, + latte med Anna.

Kvällen i Partille var trevlig, men ändå tung. Vi åt tillsammans, kyckling med ugnsgrillade rotfrukter. Gudomligt gott, så det måste jag prova på själv någon gång. Det tillsammans med varsin öl till filmen som vi trodde var en romantisk komedi gjorde att kvällen verkade bli väldigt mysig. Problemet var att filmen som utannonserade på baksidan att det var en romantisk komedi var allt annat än komisk. Det var en tragisk film, bortsett från de sista fem minutrarna när det slutade lyckligt, men både jag och Ulrika blev alldeles nedstämda. Noel, med bland andra vackra Penelope Cruz, Susan Sarandon, Robin Williams och han den där killen i The fast and the furious som jag aldrig kommer lära mig namnet på. Under kvällen surrade min telefon med jämna mellanrum. Han skrev fina saker. En känsla fladdrade till inom mig. Det förrädiska hoppet.

Hade jättetrevligt med Ulrika. Satt och pratade om ditt och datt, kollade på filmen och på Lost (första avsnittet jag någonsin sett och jag kan förstå varför människor fastnar). Men stundvis blev leendet tillkämpat. Så många andra tankar som härjade inom mig. Strax innan vi skulle gå och lägga oss frågade hon om killen de mötte mig med på Liseberg. Hon trodde han var min pojkvän efter som vi såg "så otroligt söta ut ihop". Jag log brett innan verkligheten hann ikapp.

Gick och la mig inne på deras kontor. Blev inte mycket sömn. Låg vaken. Vred och vände på mig. De korta stunder jag sov var det oroligt och jag vaknade med klappande hjärta. Skulle nog åkt hem istället. Där kan tårarna rinna utan att man behöver oroa sig för att någon ska upptäcka en varje gång det knakar om en golvplanka.