Farfar

Var ju hemma i Linköping på begravning. Det var fint. Värdigt. Jag lärde mig mer om farfar under begravningen än jag någonsin gjort tidigare. Han var en omtyckt och respekterad man. Av många människor. Farmor dog för 22 år sedan, men han gifte aldrig om sig. Farmor var hans enda kärlek. Han jobbade i 65 år på gården som han ärvde av sina föräldrar. Det var inte förrän förra året, vid 89 års ålder, han fick lämna över skötseln till någon annan. Men gården var hans fritidssysselsättning. Han hade ett heltidsjobb också, på sågverket. Han var politiskt aktiv, grundare av pensionärföreningen i sitt område, brandchef, höll på med hembygdsforskning osv osv. Han bodde fortfarande hemma när han gick bort. Hade inte hemtjänst.
Om jag måste bli gammal hoppas jag att jag kan vara lika aktiv och självständig mina sista år.

Fällde inte en tår under hela begravningen. Eller minnesstunden efteråt när alla höll nostalgiska tal. Eller under släktmiddagen hemma hos Marianne där farfar alltid varit ett självklart inslag. Inte under bilfärden hem när de självklart hade ett program om döden på radion. Kände mig hemsk. Hur känslokall är jag egentligen? Kom innanför dörren hemma och ringde Martin. Att höra hans röst var en lättnad. Vi pratade rätt länge och när vi sa hejdå log jag. Han är en ängel.
Lade ifrån mig telefonen. Och blev överväldigad av tystnaden och mörkret. Allt bara brast. Känner fortfarande mest för att sitta i mörkret och låta tårarna rinna. Tror att när det brast över begravningen så brast alla andra dämningar också. Fick tvinga mig iväg till salsan idag för jag ville verkligen bara låsa in mig hemma.
Guess I'm feeling kind of lonely. But it will pass in due time.