Hills and mountains

Sitter i solen mitt i Göteborg och njuter. Iakttar människorna som passerar. Hur de interagerar. Hur vänner kramas och omedelbart börjar prata i mun på varann. Hur byggnadsarbetarna stannar upp i arbetet och skrattar åt något en av dem sa. Hur ett pars ansikten lyser upp när de får syn på varann på flera hundra meters avstånd. Omgivningen upphör att existera tills de når varandras armar.
En speciell låt avbryter min tankegång. En själfull röst sjunger om saknad.
"There are hills and mountains between us. Always something to get over. But if I had my way, surely you would be closer."
Sluter ögonen och en bild av dig framträder på min näthinna. Vill inget hellre än att du ska sitta bredvid mig i det här ögonblicket. Så nära att jag kan sträcka ut handen och röra vid din varma hud. Luta mig närmare och låta din numera välbekanta doft kittla mina sinnen. Fånga din blick och låta omvärlden, om än inte upphöra att existera, men väl bli ett avlägset töcken.
Plockar fram papper och penna och skriver ner det här. En person som kan göra ens omgivning till ett avlägset töcken förtjänar att få veta det.