Lugna andetag i natten

Har fått upprepade förfrågningar på senaste tiden. Flera i min omgivning tycks undra hur jag står ut som singel. Oftast rycker jag på axlarna och säger att jag ändå inte hade haft någon tid över för att vara en bra flickvän och att jag är ganska tillfreds med livet jag lever. Svaret möts ofta med skepsis. Trots det kan jag avslöja att det är helt sant. Jag har inte tid och jag är nöjd med mitt liv som jag lever det. Det innebär dock inte att jag inte saknar att ha någon.

Jag saknar känslan av att höra samman med någon. Somna till någons lugna andetag. Vakna av att någon drar en tätt intill mitt i natten. Stå ute och frysa i höstrusket och tillsammans försöka alstra tillräckligt med värme. Med självklarhet fatta någons hand när man kliver av spårvagnen. Känna till någons anletsdrag i minsta detalj och att ändå inte kunna se sig mätt på dem. Lämna meddelanden i imman på badrumsspegeln. Samtala nätterna igenom. Pussar i nacken när man minst anar det. Hitta lappar i jackfickan med varma ord på. Jag saknar att komma hem på kvällen, kliva rakt in i en famn och omslutas av orden "Jag har längtat efter dig hela dagen".