"Bitmärken i musen"

Vilken helg! Helt underbar. Efter studiebesöket i fredags tog jag vagnen till centralstationen. Den var självklart sen så det blev att kuta genom stationen och hoppa zickzack mellan folket. In på swebus kontor, köpa biljett och rusa vidare till bussen.

Väl i Trelleborg blev det musik för hela slanten. Hade med min externa så nu har jag fyllt den med Philips musiksamling på 100GB. Vi tittade på musikdvd’s, Talisman och Scorpions, och sjöng. Klockan hann bli fem på lördagsmorgonen innan vi gick och la oss. Kanonkul! Det var väldigt länge sedan jag sjöng så mycket, speciellt så att någon faktiskt hörde. Underbart att få umgås med en likasinnad musiknörd ^^

Lördagen inledde vi med ytterligare en musikdvd. Den här gången var det Yngwie J. Malmsteen. Följt av Love actually. Philip blev, som jag hoppades, imponerad av musiknumren. Plötsligt upptäckte vi att det var dags för vinprovning. Så det blev en snabbdusch följt av en rask promenad bort till Philips gym där vinprovningen hölls. Vi fick prova sex olika viner. Två vita och fyra röda. Min favorit var oväntat nog ett vitt vin. Fastnade inte för något av de röda vinerna då allihop smakade bränt ekfat och svartvinbär.

Efteråt promenerade vi hem till en av Philips polare, Daniel. Vansinnigt rolig kille! Kan härma dialekter och accenter som ingen annan. Inte riktigt rumsren dock, när han är oense med datorn biter han gärna i datatillbehören. Därav titeln på inlägget. Men han är ju trots allt tonåring så han är ursäktad ^^ Satt hemma hos Philip och lyssnade på musik, snackade och skrattade hysteriskt. Även Daniel fick se musikscenerna i Love actually och även han lyfte på ett ögonbryn eller två. =)

På kvällen for vi in till Malmö. Gick på Fagan's och kikade på Philips polare som spelade där. Härlig engelsk pub med trevlig stämning.

Sms:ade med M som var så nära att han kändes längre bort än någonsin. Några kilometer bort på privatfest. De skulle inte in till stan. Men så ringer telefonen. Det är han, som undrar om han får komma in och träffa mig. Kan man någonsin svara nej på den frågan, när personen i andra änden framkallar leenden bara man hör rösten?
Tre kvart senare får jag ett sms: "Var sitter ni?". Vänder mig om och tittar mot ingången. Där står han i trappan, as breathtaking as ever, och ser sig om. Tränger mig genom folkmassan och kastar armarna om honom. Kunde inte sluta le. När vi stod framför scenen var jag tvungen att vända mig om för att försäkra mig om att han faktiskt var där, att det inte bara var önsketänkande.

Men varje kväll når sitt slut och den här var inget undantag. Väl tillbaka i Trelleborg låg jag och Philip och snackade tills jag nästintill snarkade till svar. Halv fem söndagsmorgon blev det så sängdags.

Vaknade inte särskilt många timmar senare. Tittade på en Jeff Scott Soto-dvd. Njutning! Buss in till Malmö. Armar omslöt mig och jag ville inte vara någon annanstans än just där i just det ögonblicket.

Åt lunch på Subway. Fikade på Espresso house. M protesterade till slut och tyckte vi skulle gå eftersom vi satt så långt ifrån varandra. Kunde inte annat än hålla med. Så vi begav oss iväg på en promenad genom Malmö. Pratade så där vansinnigt mycket om allt från vetenskap till nonsens som bara vi kan. Log konstant hela dagen. Trots att vi skildes åt alldeles för snart kunde jag inte sluta le på hela bussresan hem. Gick och la mig med ett leende på läpparna. Det händer inte varje dag. Det krävs nog en skåning. Och inte vilken som ^^