Lilith i sitt esse

I fredags utväxlade jag tre-fyra gästboksinlägg med en kille som skulle ut i Lkpg. Lovade att hälsa om jag såg en långhårig slusk. Väl ute såg jag ju självklart honom och gick följaktligen fram och frågade om han var den långhåriga slusken. Det var han ju, så vi tillbringade större delen av kvällen med honom och hans polare. Hälsade på en kille som skulle börja i sluskens band dagen efter. Inget mer med det utan snackade mest med slusken medan Sofie flätade hans hår och kladdade lite allmänt. Blev smått intresserad av honom.

Så igår när vi var ute så kände killen som skulle börja i sluskens band igen oss och vi började snacka. Tänkte att ”Toppen, kanske kan lirka ur honom sluskens nr lite fint”. Snackade om allt möjligt med honom och hans polare. Vi satt nära ena högtalaren och efter att ha sagt va till samma mening tre gånger gav jag upp och körde på standard-grejen. Nicka och le. Funkar alltid. Funkade även denna gången. Snubben såg nöjd ut och vi snackade vidare. Efter ett tag började vi diskutera filmer. Trodde jag. Pirates of the caribbean 2 måste man ju se, kläcker jag. ”Jamen, då kan vi ju se den på vår date!” Lilith nickar och ler innan hon långsamt registrerar att waaaaaiiiiiit a minute, what???

Idiotin fortsätter. Han ville ju självklart att vi skulle byta nr, men jag hade inte min mobil med mig så han fick ta mitt. Kanon, tänker Lilith, bara att ge honom fel nr så är problemet ur världen (brukar förövrigt inte köra med så låga knep, men den spriten den spriten). Ger honom fel nr och han ringer en signal för att jag ska kunna få hans. Att min inte ringer ser ju inte han eftersom den ligger hemma hos Kristoffer. Kommer hem till Kristoffer. Tar fram mobilen. Jävla skit. Jag gav honom visst inte alls fel nr. Ibland förstår jag inte hur jag lyckas.