Tjuvlyssna

Influensan gick tack och lov över någon gång under natten till fredagen. Då var jag duktigt trött på den, hade kollat igenom alla mina dvd's och började klättra på väggarna. Så trots att jag fortfarande var helt utmattad på fredags morgonen så kastade jag mig på bussen till Linköping. Ingen behaglig färd, fyra timmars skumpande efter att inte ha fått behållt något av näringsvärde på fyra dygn var kanske inte att rekommendera, men underhållning fanns det i alla fall.
Jag stod nästan först i kön, för att kunna få en plats nära toaletten ifall saker inte gick som planerat. Nästan sist kliver det på två killar, två goa göteborgare i full sleazemundering. Inget ont om sleazers, de brukar vara kanontrevliga. Sleaze nr 1 satte sig bredvid mig. Sleaze nr 2 satte sig på andra sidan gången bredvid en kvinna som såg ut som om hon var i 45 års åldern. Och så begav vi oss. Innan vi nått Borås hade de hunnit trycka i sig tre öl vardera från påsarna de förvarade under respektive säte. De var på väg till Stockholm för att festa med Sleaze nr 2's polare sedan tiden då han bodde där. De fastnade i en lång diskussion kring fördelarna med Stockholm gentemot Göteborg. Stockholm är en storstad. Mer utrymme för alternativa stilar. Säkert hälften av alla uteställen är renodlade sleazeställen. Alla dessa självklara argument.
Jag zonade ut en stund med hjälp av min älskade Ipod och den nykomponerade playlisten. Sleaze nr1 satt dock bredvid mig och blev utsatt för sms-kampanj från jobbet. Det verkade som att han sjukanmält sig för att dra till Stockholm, nu messade de och undrade om han trodde han skulle bli bra till söndagen då de akut behövde folk. För varje sms han fick såg han mer och mer skamsen ut.
Sleaze nr 2 la märke till sin vapendragares humörförändring och tog i ett försök att muntra upp honom fram sin cd-freestyle och ett par högtalare som han kopplade in till dessa. Så drog han igång lite Johnny Cash. Han vände sig till 45-åringen som önskade att hon var 25 igen och undrade om det gjorde något, men med kvittrig rökröst (hur man nu lyckas med det) försäkrade hon honom om att hon älskade Cash. Så hon satt och nynnade med till Sleaze nr 2's stora förnöjelse. De klickade genast och började prata musik, han bjöd henne på öl och började lära henne sudoku (som han uttalade shydåky, kan varit medvetet eller det ökande antalet öl som vid det här laget runnit ner i hans svalg). Efter någon timmes prat dog samtalet ut en stund. Men så kom Sleaze nr 2 på ett nytt samtalsämne. "Har du sett min dödskallekalsonger? De lyser i mörkret!" Hon skrattar, delvis roat, delvis förskräckt medan han drar upp dragkedjan på sin väska och drar fram ett par urtvättade svarta kalsonger med gulvita dödskallar på. "Har du tvättat dem där då?" undrar hon. "Nä, klart jag inte har." Vilket frestade mig att lägga mig i samtalet med kommentaren "Klart han inte gjort. Det är ju därför de lyser i mörkret - radioaktivt avfall". Valde dock att låta bli.
När vi svänger av E4:an och börjar närma oss Linköpings fjärrbussterminal frågar Sleaze nr 2 om hon inte ska haka på till Stockholm. Det kan hon tyvärr inte, men han kan få hoppa av här med henne och följa med henne hem om han vill. När jag och 45-åringen hoppade av såg Sleaze nr 1 lättad ut i all sin butterhet.