Tagen ur min comfortzone

Hade en smått frustrerande salsakväll igår. Den började bra med mycket beröm från den manliga instruktören jag dansade med under kursen. Vidare till Kåren för mer salsa. Även där gick det bra. Till en början. Dansade ett flertal danser som kändes kanonbra. Gabi påstod att jag utvecklats mycket. Efter ett par timmar av "jag är kanske en rätt okej salsadansare trots allt" bestämde sig någon för att ta ner mig på jorden. Efter att ha hämtat mitt vatten satte jag mig bredvid Danuta och pratade lite. Från ingenstans kommer en kille fram och skrämmer mig. En kille som jag, tillsammans med många andra, iakttagit sista halvåret. Han är en fantastisk dansare, väldigt avancerad och ser ut att ha väldigt kul tillsammans med sina danspartners på dansgolvet. Glad över att han bjöd upp mig tackade jag ja och vi begav oss ut på dansgolvet. Det tog ungefär tjugo sekunder innan jag mindes vilken fantastisk dansare han var och plötsligt stelnade jag till av prestationsångest. Hade kul trots att det gick rätt dåligt. Det är lite hela grejen med dans. Man blir aldrig ens i närheten av färdig. När man äntligen känner sig halvbekväm med det hela kommer det nya utmaningar som tar en ur sin comfortzone. Det är det som är både lockelsen och orsaken till frustrationen i salsa för mig.